Kärlek på hög nivå!
Här har ni, den första bilden här på bloggen på nykomlingen. Sist jag skrev låg han inne i min mage och väntade på att få komma ut. Trodde han skulle komma innan bf dagen men tji fick jag. Det var lugnt den dagen och dagen efter och dagen efter den med. Hela 10 dagar efter bf valde han att stanna där inne. Jag gjorde allt jag kunde i ren frustration för att försöka få igång värkarbetet. Sprang i trappor, tryckte i mig 4 ananaser (som jag absolut INTE rekommenderar, det ledde bara till en taskig mage under natten), körde färdknäppen, storstädade, dansade... Men inte fan hjälpe det. Sen när jag tillslut gav upp, grät och sa att han kommer aldrig komma ut, han kommer vilja stanna där inne för evigt. Ja vad händer då? Jo då vaknar man på morgonen utav värkar sen var det full fart, inte ens en timme hann vi vara inne på förlossningen innan liten tittade ut. Två krystningsvärkar sen var han ute och jag drog själv upp honom på bröstet för att sedan säga "det här ska jag göra igen". Barnmorskan vart helt chockad och sa att under alla år har hon aldrig hört någon som precis legat i smärtor och trott att hon ska dö till att dra upp ungen själv och säga så som jag gjorde. Hon var nog lite chockad, helt ärligt, så var jag nog det också. Efteråt mådde jag som en pärla, kunde gå och kände mig full av energi. Inte alls som efter Milos förlossning. Helt underbart var det och jag hoppas verkligen att nästa (ja om det nu blir en nästa) går lika bra som denna. Så den 26 juli kom våran efterlängdade lilla Theo, det var kärlek vid första ögonkastet. Förstår inte hur jag kunde ha sådana tankar innan om att jag nog inte skulle kunna älska ett till barn lika mycket som Milo. För det går tydligen att älska två människor exakt lika mycket. Det är överväldigande när jag tänker på det och jag är verkligen lyckligt lottad. Tack för att ni, just ni, valde att ha mig som er mamma ♥
