Det finns inget så svårt, som att se sitt barn kämpa.

  
Dagen en har gått på fort, Milo skötte sig exemplariskt imorse för första gången på väldigt länge. Inga utbrott, inget skrik. Det var så skönt att kunna få en morgon utan dessa ständiga konflikter. Ni med explosiva barn eller med diagnos vet vad jag menar. Man får liksom ny kraft, det är svårt att förklara. Men jag tar verkligen vara på dessa stunder, stunder som för andra kanske är tagna för givet. För er som inte vet det har vi nämligen påbörjat en utredning på Milo för att se om han har adhd. Han har alltid varit explosiv, sjövild, utåtagerande och orädd. Jag har tänkt och tänkt, hoppats att det bara är en period, en fas som går över. Men när det aldrig gör det utan bara blir värre och man stannar upp och börjar tänka över alla år man väntat, så börjar man så småningom inse att det kanske ligger något annat bakom. Jag hoppas att med den här utredningen kunna få svar på alla frågor jag samlat på mig under åren. Jag hoppas att jag kan få hjälp och verktyg för att kunna underlätta hans vardag. Jag hoppas att andra människor så småningom kan få en annan förståelse till varför han ibland gör som han gör, tänker som han tänker och är som han är.  Men framför allt hoppas jag att han kommer få den hjälp och det stöd han behöver för att kunna må bra. Han har så många fina sidor, men folk dömer honom efter hans sätt att vara i vissa situationer som han helt enkelt inte klarar av. Det gör så ont i mig som mamma att se, först hur han försöker handskas med sig själv och alla dessa känslor till alla dessa människor som stirrar sig blint på honom. Sist vi var iväg på utflykt kom ett av dom mer extrema utbrotten, hela han kraschade helt. Skrik, gråt, slag och sparkar. Människor tittar, han skriker på dom, argt "titta inte på mig". Varpå dessa vänder blickarna mot mig, höjer på ögonbrynen och tycker att jag borde uppfostra honom. Jag håller mig lugn som alltid, väntar ut honom och ser till att han inte gör illa sig själv, någon annan eller tar sönder något. Håller koll så han inte drar iväg och väntar ännu mer. En hel halvtimma väntade jag, fast det kändes som mycket längre. Tillslut såg jag vändningen komma, den processen när han blir så himla ledsen och bara vill kramas och tröstas. Han blir så förtvivlad över sig själv efter varje utbrott att det är svårt för mig själv att hålla tillbaka tårarna. Men jag gör det för hans skull, jag måste vara stark. Han behöver det, trygghet, kärlek och styrka från mig för att ta sig upp igen. så småningom börjar han prata och säga förlåt. Han berättar att han inte vill slåss eller skrika, han vill inte bli så arg och ledsen, men det bara blir så. Jag tröstar och tröstar, förklarar att ibland blir det så, att man får vara arg och ledsen men aldrig slåss. Då kommer det: "mamma, varför tittar alla människor så konstigt på mig?" Samtidigt som han tittar ner i marken och tårarna rinner. Mitt hjärta brast, det gjorde så ont att veta att han börjat bli medveten utav omgivningens reaktioner. Jag blir så förbannad på att folk inte kan sköta sitt egna utan måste lägga sig i andras, så arg över människor med noll förståelse. Jag struntar fullkomligt i om folk tror att jag och Mario brustit i vårat föräldraskap när det kommer till uppfostring, jag skiter i om folk tycker att vi ska vara "strängare" som vissa sagt. För vet ni, det biter inte ett dugg på Milo att bli arg eller frustrerad. Det gör bara hans utbrott värre. Det är det sista han behöver. Han har det redan tillräckligt jobbigt. Men folk förstår inte, tror att han är en bortskämd skitunge som tycker om att slåss och som inte lyssnar. Så är det inte. När han är "av" så lyssnar han, förstår och är världens underbaraste. Men så fort han blir "på" och någonting går emot honom så brister det och då är det redan försent att ens försöka rädda det. Jag ligger alltid steget före, försöker hinna avleda honom men ibland vänder det på en femöring. Ibland över saker som jag inte ens kan förstå att man kan få såna utbrott för men som för honom krossar hela hans värld.  Jag förstår att det är svårt för folk att förstå när man själv inte lever med det, men snälla jag ber er, nästa gång ni ser ett barn få utbrott, skrika och slåss. Titta inte, lägg er inte i. För det barnet kanske är som Milo och den mamman som jag. Ni kommer aldrig kunna förstå hur dom kämpar, barnet med sig själv, för att försöka passa in och mamman med barnet samt en omgivning utan förståelse.
 
 
För mig är du allt, den finaste lilla människan i hela världen