always.forever

Och alla läsare, som jag förmodligen inte har kvar längre. Men det spelar ingen roll, skriver mest för egen del ändå. Sen om någon känner sig manad att läsa så är vell det trevligt det med. Jag lever, livet flyter på. Dagarna går i ett, man vaknar på morgonen, tidigt och vips så är det mitt i natten igen. Livet med barn va? Alldeles för lite sömn och alldeles för mycket att göra. Timmarna räcker inte till och folk undrar varför man är trött, varför man inte går och lägger sig tidigare om kvällarna, så man får sova. Ja hur kommer det sig? För kvällarna är den enda tiden på dygnet jag får tid att göra sånt jag annars inte hinner med. Bara det att kvällarna blir snabbt till nätter. Men det gör mig inget, för jag vet, att snart kommer Theo ändå vakna för att vilja ha lite närhet och välling. Det finns liksom inget värre än att gå och lägga sig, precis somna för att sedan behöva gå upp igen. Då kan jag lika gärna vara vaken tills han vill äta, för att sen i alla fall kunna få sova kanske 3 timmar i sträck. Åh vad jag längtar tills han börjar sova hela nätter igen. En gång, en endaste gång på över ett år har han gjort det och det var förra veckan. Jag fick totalt 6 timmars sömn i rad, det var guld värt och längesen jag kände mig så utvilad. Så ni som faktiskt får sova, ta det inte för givet, gör bara inte det. Njut och tänk på alla oss småbarnsföräldrar så lovar jag att sen när ni sitter där och mina ungar sover hela nätter så ska jag tänka på er.

 

Just nu har jag så många tankar i huvudet, har blivit sviken av en nära vän som jag litade på men som ljugit mig rätt upp i ansiktet. Som jag stått upp för, som jag trott på. Det känns skit helt enkelt. Är så besviken och arg, mest besviken... Är det något jag inte tål så är det lögner, det är tamefan det värsta jag vet. Men nu vet jag och nu väljer jag, att inte lita på dig längre och ta allt du säger med en nypa salt.

Nu skiter vi i det här och hoppar till lite fina bilder istället, puss på er!