Divine sorrow.
Måste få skriva, det rycker i fingrarna, Känslorna måste ut. Har alltid skrivit för min egen skull, som en slags terapi. Alltid känt mig lättad och tillfreds efter ett inlägg. Det har hänt så mycket den senaste tiden, jag har nog aldrig känt mig så stark men samtidigt så vilsen och omtumlad på en och samma gång. Jag vet inte vart jag ska börja, vet inte vad det är ni vill höra. Just ikväll, här och nu känner jag mig sorgsen. En sån stor saknad och det gör så ont. Jag har inte velat tänka, skjutit bort det. Försökt gömma det långt inne i mitt undermedvetna och hoppats på att det ska stanna där för alltid. Men jag vet att verkligheten kommer ikapp en, att minnena når en vart man än är. Men det gör ont att minnas, ont att sakna. Tanken på att du aldrig kommer tillbaka, att du finns någon annanstans, långt bort. Tanken på att jag för första gången kommer få passera det där datumet utan dig och det närmar sig med stormsteg. Gör alltid lika ont, får mig alltid att minnas. Drömmar som kommer och bilder som aldrig försvinner. Ljuden jag fortfarande hör i mitt inre, smärtan som jag fortfarande känner. Utan dig är det värre, mer smärtfullt och laddat med ångest. Kommer jag någonsin läka helt? Kommer jag någonsin få tillbaka den del som försvann från mig den kvällen? Kommer jag någonsin glömma? För det är det ända jag vill. Glömma. Aldrig tänka. Aldrig drömma. Aldrig känna. Aldrig se. Vill bli av med den ångestfyllda paniken som sattes på mina axlar. Ha tillbaka den trygghet jag en gång kände. Den som du tog, utan rätt. Bara så där, för att du ville det. Världen är ond.
Jag försöker stå stadigt, men folk rycker i en åt alla håll och kanter. Man räcker aldrig till även fast man försöker så gott man kan. Alla har så många krav, man ska finnas där, ställa upp, orka. Ibland vill jag bara släppa allt, få sätta mig i lugn och ro, lyssna på musik som fyller mitt sinne med meningsfulla ord. Bara blunda, ta in tonerna och drömma mig bort. Jag vill springa barfota på en äng, känna vinden i mitt hår och doften av sommaren. Jag vill dansa i regnet, känna dropparna över min kropp. Somna under ett träd i en trygg famn och glömma bort verkligheten för en stund. Jag vill se solnedgången passera utöver havet, på ett klippberg, långt bort. Utan ångest, utan skuld. Bara få vara, precis som jag är, som den jag är.
